maidasrdanovic

Så nu sitter jag här med Dino Merlin på högsta volym. Jag är helt förstörd efter att sett ett videoklipp (ska lägga upp den). Sitter här med gråten i halsen och helt seriöst så orkar jag inte mer. Mitt hjärta slår för något långt där borta, mitt hjärta slår för något mina ögon inte längre kan se. Min själ lever för att få komma dit, mina lungor som andas, bara för att under sommaren kunna andas in Bosnien/Montenegro. Hjärnan som arbetar, för att kroppen ska orka igenom ett år till.

Människor säger att man ska gå vidare och inte dra alla över en kant, men hur fan ska man göra det när jag varje år blir påmind om vad som hände där. Vad som hände i min stad, vad som hände med min familj, min släkt deras släkt och hur många människor det var som miste sina liv pga. detta. Ord kommer aldrig någonsin kunna beskriva hur mycket Bosnien betyder för mig. Hur stolt jag är just att komma härifrån. Den glädje jag känner när vi ska åka ner kan inget krig ta ifrån mig, aldrig någonsin. Ingen kommer någonsin att kunna ta ifrån mig detta, det kommer alltid att finnas i mitt hjärta så länge jag lever!




















Peace