maidasrdanovic

Har ni någon gång fått den där känslan som inte ens går att beskriva, den är skitobehaglig. Den känslan har jag just nu, vill bara bort bort bort och aldrig mer komma tillbaka. Vill komma bort från allt, skola, vänner, familjen alltså allt. Vill bara vara själv och dra någonstans, där ingen kan hitta mig eller kunna höra av sig till mig. Typ som att åka till något land och bara vara för mig själv, utan någon i min omgivning. Att inte en syster ska finnas där när man behöver henne som mest är det svåraste som finns. Men det är en sak man aldrig glömmer, och det kommer jag aldrig att glömma. Systrar ska finnas för varann men det är väl bara jag som kanske missuppfattat det? För mina finns ju aldrig så mig spelar det ingen roll om jag har systrar eller inte, det är samma sak som att jag inte har några. Har bestämt mig, ska fixa så att jag får lägenhet så snabbt som möjligt, ska kolla upp allt i morgon. Så slipper jag alla, så har jag tid för mig själv så slipper jag huvudvärk varje dag. Så jag ber till Gud att jag får lägenhet så snabbt som möjligt, vill börja mitt eget liv och bara tänka på mig själv och skolan nu. Pass på allt annat alltså. Har lärt mig att inte bry mig om något eller någon efter idag. Dig kommer jag aldrig förlåta nu vet jag vart du står och vart jag har dig, du kommer vända dig om och komma tillbaka en dag men tro mig kommer inte ens titta på dig för mig är du ingen och inget längre. Som sagt pass på er alla, den enda personen jag kommer riskera mitt liv för är min lillebror, han ska få en bra storasyster och honom kommer jag alltid att finnas för. Kommer ge honom allt han behöver kommer aldrig att såra honom för han är värd mer än mitt hjärta.
Att trycka ner mig på dom sätten som de flesta gör, går inte. Ni kommer aldrig lyckas, ni sitter och fucking klagar på mig. Visst jag har bra helger so what ? Låt mig ha det, jag lyckas iallafall bättre i skolan än er. Jag har iallafall en ljus framtid än vissa andra. Skolan? Haa ingen kan säga ett skit om mig och skolan, för jag är grym i skolan och är stolt över mig själv. Jag får bra betyg men hur många är det som egentligen bryr sig om jag får bra betyg? Det blir aldrig " ååh du är jätteduktig " , det blir alltid det där " aha okej ". Att inte få höra hur bra man är kan göra ont ibland, och jag har nog aldrig fått höra det. Folk fortsätter bara och kommenterar det. Men det bryr jag mig inte om längre, för jag vet att jag kan nå mina mål, att jag kan bli det jag verkligen vill bli och att jag kommer att få en bra framtid. Och ingen kommer någonsin att kunna förstöra det, men den tiden kommer jag inte att ha kontakt med någon, inte ens vissa av mina närmaste personer. Hellre står jag ensam än att ha sådana vänner och sådan familj.

Ma, ne voliš ti mene, kolko je meni do mene ravno, ja niko sam i ništa, al makar neću propasti slavno. Al' uspela sam zar ne, da me svi zaborave, pa i ti.







Jag på Sardinien (Italien), sjukt fin bild.











Peace